masterrummet

På uppsatsterapin tidigare under dagen uppstod en diskussion om hur man skriver på tangentbordet och om man kan titta på skärmen samtidigt, eller om man är låst till att bara titta ner på tangenterna hela tiden. Curie och Skribenten bestämde sig efter detta för att ta en närmare titt på sina skrivarvanor. Skribenten var under terapin mycket nöjd över att kunna meddela att hon minsann använde alla fingarar (utom den passiva vänstertummen) när hon skrev, men hävdade att Curie bara använde sina attackpekfingrar.

Vad man tror att man gör är dock ytterst sällan vad man faktiskt gör, vilket gemene kogvetare, med endast några få observationsstudier i bagaget, enkelt kan konstatera.

Skribenten har nu efter en del renskrivande av anteckningarna från sina observationer insett att förvånansvärt många fingrar är passiva vid skrivandet, samt att hela högerhanden ligger ett snäpp för långt åt vänster. Detta kan i sin tur förklara varför det alltid är så himla svårt att få till fnuttarna i sammandragna ord när man skriver på engelska. Fnutt-tangenten ligger helt enkelt för långt bort.

För att åtgärda detta har nu Skribenten under ungefär en timmes tid försökt rätta till sin defekta skrivinställning. Resultatet är en skrivhastighet som ett dagisbarn skulle skratta sig fördärvad åt, en stavning som knappt skulle godkännas för fortsättningskursen i nybörjarsvenska samt en mycket obehaglig, spänd känsla i senan till högra ringfingret.

Skribenten har även konstaterat att Curies attackpekfingrar lugnat ner sig avsevärt och inte ge sig på tangentbordet med ljudets hastighet längre. Att basera sina uttalanden om folks vanor på information som är drygt ett och ett halvt år gammal, är kanske inte alltid att rekommendera. Eller också är det helt ok, man måste bara ta med i beräkningarna hur hög musik man har i sina lurar.