masterrummet

Stressen för uppsatsen och att hinna klart före sommaren har tagits till en ny nivå. Det märker man när arbetsflykten inte längre består i att kolla facebook en snabbis varje kvart, utan att man istället skriver förordet till sin uppsats och försöker komma på alla man ska tacka.

Bloggandet har dock inte helt förlorat sin arbetsflyktsfunktion. Kanske får grundarna av blogg.se ett tack de med.

Skribenten sitter och chattar med en kompis och muttrar över total omotivation till att skriva klart uppsatsen. Kompisen svarar:

Hmm... Man kanske skulle ge det ett försök.

Idag kommer Kungafamiljen från Kista hit och lägger fram sina uppsatser. Ivriga åskådare rekommenderas att ta sig till Alan Turing i E-huset efter lunch för att avnjuta denna celebra högtid. Och glöm för all del inte era "jag har varit på framläggning"-papper.

Varför börjar jag alltid googla påfåglar när jag har tråkigt?

Det enda levande på hela institutionen idag är jag och krukväxterna. Totalt har jag sett tre personer på campus idag varav två såg ut att vara på väg hem.

Det här med att sätta sig och plugga sista dagen på påsken känns just nu som ett inte helt överlagt beslut. Men har man fått för sig att första utkastet till uppsatsen ska vara klar om 3 veckor får man jädrar ligga i.

Oj! Nu hör jag fotsteg i korridoren och en nyckel i ett lås. Kanske någon man kan få luncha med?

Några från masterrummet testade idag att förtära frukost på ett kondis i stan. En mycket lyckad tillställning. Större delen av morgonen gick åt till att diskutera alternativa sätt att presentera sin uppsatsstudie på. Det vi särskilt fastnade för var att, istället för att skriva en vanlig, torr rapport, göra en konstinstallation med psykedeliska videor, ett live-opererande traumateam, folk som regelbundet blev påkörda av metalliska fordon och med pulserande ljud i bakgrunden. Eller att göra det hela lite som en skattjakt där man själv fick leta upp de olika delarna i rapporten. Försten till slutsatsen skulle vinna. (Eller försten till metoden om man är kogvetare.) Ytterligare ett förslag var att måla uppsatsen som en fresk. Där konstaterade vi att Peterskyrkan i Rom vore den optimala platsen för att nå ett stort publikantal.

Det finns tävlingar för uppsatser som man kan vinna om man har gjort något riktigt bra och innovativt. Vi kände på oss att med en presentation som ovan skulle vi lätt ta hem hela prispallen.

Och nej, vi åt inte av de märkligt grönfärgade bakelserna med suspekt innehåll som fanns på kondiset. Vi är helt enkelt så här urflippade jämt.

I förmiddags när jag kom till campus var folket som har hand om växterna här igen. Trädet de hade kämpat med att få bort krukan från förra gången hade fått tas med till kontoret och i slutänden hade de fått ta till sågen för att få loss den.

Skam den som ger sig, säger jag bara. Eller kanske snarare, skam den som väntar för länge med att byta kruka på sina träd.

Skam även den som slänger kaffesump och frukt direkt i papperskorgen i masterrummet. Det lutar nu unket i hela rummet.

Man vet att det är dags att lämna universitetsvärlden när man blir irriterad på folk som inte explicit anger om det är akademisk kvart eller inte när man ska ses.

Baddarn kommer in i masterrummet, iförd svarta byxor och en smårutig, kortärmad skjorta.

Tornet hälsar glatt: - Du ser lite ut som att du jobbar på McDonald's.

Baddarn: - Öh, jaha?

Skribenten: - Hon är bara dryg för att hon hoppas på att dom ska ta SM-guld idag.

Baddarn: -Ah, i en sport som ingen ändå bryr sig om, förutom tre länder. Kanske fyra.

Tornet: - Oj här går vi hårt ut.

Baddarn: -Ja om man blir kallad för Ronald McDonald så...

Återvändaren, som gör sin första dag i masterrummet, ser sig lite skeptiskt omkring och undrar om det även ska bli den sista.

Det står två växtinredare ute i korridoren och byter krukor på växterna som bor här. En av växterna är dock inte lika sugen på att byta kruka, för nu står de med hammare och försöker med våldsamma slag slå bort kurkan. En håller upp växten och en bankar på krukan. Det vill sig inte så nya metoder prövas ut.

Det här kan bli en spännande följetong känner vi i masterrummet som tar varje chans till arbetsflykt. Särskilt när det är fredag.

Uppdatering efter tre kvart:

Nu har det kommit en ny växtinredare hit som går lös på krukan. Han förutspår att krukan kommer vinna, men att man ändå måste göra ett försök.

Tornet och Skribenten hejar på.

Jag har sett och hört mycket intressant under mina observationer på sjukhuset, men den kommentar som fastnade mest i huvudet på mig och som jag går och funderar mycket över just nu, är den från en undersköterska som jag pratade om stamcellstransplantationer med. Hon sa:

Istället för frågan om man är sitt medvetande eller sin kropp så känns det nu mer relevant att ställa frågan "Är man sitt blod?".

Idag är det International Heath Day. I masterrummet firas detta med intervalljobbande på våra uppsatser (15 minuters effektivt skrivande, 45 minuters effektivt facebookande) och chokladfyllda croissanter från Java till trefikat.

Bara för att man sitter still framför en dator 8 timmar om dagen betyder inte det att man inte också tänker på sitt fysiska välbefinnande. Är magen glad, är kroppen glad!

Mer reklam "kopplat" till mitt uppsatsutkast i Gmail.

Tror jag kan vara något stort på spåren. Kanske just håller på att författa en ny bibel?

Ja alltså, det här med att jag skulle vara klar med uppsatsen och letar opponent var bara ett lite dåligt försök till aprilskämt. Insåg på kvällskvisten att jag inte hade lyckats få till ett enda lurendrejeri på hela dagen och tog i ren desperation det första medium jag kunde hitta för att råda bot på detta.

Varken analys, diskussion, metod eller teori är färdigskrivna så eventuella opponenter kan ligga lågt ett bra tag framöver.

Lovar till nästa år att tänka ut ett skämt med lite mer kvalitet.

Jag har backupsparat min uppsats på ungefär en miljon ställen, varav ett av dessa är som ett mejlutkast i min gmail. Idag upptäckte jag att när jag har utkastet öppet visar 5 av 5 googleannonser reklam för broderier och annat garnbaserat handarbete.

Vad gör jag för fel?

Eller snarare, vad gör Google för fel?

När man gör öppna observationer på ett ställe man inte känner till sedan tidigare är meningen att man ska se saker som man inte skulle sett om man istället utgått ifrån ett teoretiskt ramverk man försöker bevisa. I och med att man tittar på allt utan att välja bort något eller lägga några värderingar i detta, så har man möjligheten att hitta nya, spännande saker som ingen tidigare sett.

Så här funkar det ju dock bara i teorin. I praktiken är jag precis lika mycket påverkad i mitt tänk av bl.a. min utbildning som alla andra som blivit utrustade med en elektriskt sprakande fettklump i de övre regionerna av kraniet. När jag vandrar runt i mina landstingetkläder och försöker se så osjuksköterskeig ut som möjligt, för att ingen vid en nödsituation ska få för mig att jag vet hur man kopplar bort ett dropp eller tar hand om en läckande cvk, är det enda jag ser funktionell resonans och en förvånande liten mängd fysiskt distribuerad kognition.

I allra högsta grad påverkad av utbildningen alltså.

Dock har jag hittat något som är svårt att härleda till teorier kring "kognitiva systems beteende i komplexa miljöer" och det är att ju duktigare vårdpersonalen är, desto oftare får man tacktårtor från patienterna. Under de fyra dagar jag varit på besök och observerat har det förekommit fem tårtor.

Betyder detta att man lätt, utifrån eventuellt imponerande kroppshyddor på sköterskorna på avdelningen, kan se att man är i säkra händer? Eller blir alla ändå normalviktiga p.g.a. att de rör sig så mycket för att hinna med alla patienterna? Eller bör man helt enkelt be att få ta en titt i deras personalkyl under en veckas tid för att få mer tillförlitlig data?

Hur det än är med den saken, tror jag att jag har lyckats pricka in en av de mest trivsamma avdelningarna på hela sjukhuset. Och imorgon är det ju jag som i samband med sista observationen bjuder på tårta!

Sådär ja, det var dagens insats! Har gått över förväntan med uppsatsen. Räknar med att skriva klart analysen och diskussionen nästa vecka och sen är det bara att sätta igång och leta opponent. Hör av er om ni vet någon!

På uppsatsterapin tidigare under dagen uppstod en diskussion om hur man skriver på tangentbordet och om man kan titta på skärmen samtidigt, eller om man är låst till att bara titta ner på tangenterna hela tiden. Curie och Skribenten bestämde sig efter detta för att ta en närmare titt på sina skrivarvanor. Skribenten var under terapin mycket nöjd över att kunna meddela att hon minsann använde alla fingarar (utom den passiva vänstertummen) när hon skrev, men hävdade att Curie bara använde sina attackpekfingrar.

Vad man tror att man gör är dock ytterst sällan vad man faktiskt gör, vilket gemene kogvetare, med endast några få observationsstudier i bagaget, enkelt kan konstatera.

Skribenten har nu efter en del renskrivande av anteckningarna från sina observationer insett att förvånansvärt många fingrar är passiva vid skrivandet, samt att hela högerhanden ligger ett snäpp för långt åt vänster. Detta kan i sin tur förklara varför det alltid är så himla svårt att få till fnuttarna i sammandragna ord när man skriver på engelska. Fnutt-tangenten ligger helt enkelt för långt bort.

För att åtgärda detta har nu Skribenten under ungefär en timmes tid försökt rätta till sin defekta skrivinställning. Resultatet är en skrivhastighet som ett dagisbarn skulle skratta sig fördärvad åt, en stavning som knappt skulle godkännas för fortsättningskursen i nybörjarsvenska samt en mycket obehaglig, spänd känsla i senan till högra ringfingret.

Skribenten har även konstaterat att Curies attackpekfingrar lugnat ner sig avsevärt och inte ge sig på tangentbordet med ljudets hastighet längre. Att basera sina uttalanden om folks vanor på information som är drygt ett och ett halvt år gammal, är kanske inte alltid att rekommendera. Eller också är det helt ok, man måste bara ta med i beräkningarna hur hög musik man har i sina lurar.

Idag var det traditionsenlig uppsatsterapi på lunchen. Det verkar flyta på bra för de flesta. Curie hade förvisso gjort om upplägget lite p.g.a. alltför få traumafall och satsar numera på intervjuer istället för observationer. Intervjuer måste som bekant transkriberas, vilket kan vara bland det drygaste som finns i uppsatssammanhang. För att stå ut gäller det att ta lite pauser då och då. Curie fyller sina med att googla skottskador och sprängda levrar.

Vi kogvetare är inte riktigt som alla andra.