Lena Ph sa det så bra
Baddarns status på chatten: "Hemma med min fina excell"
Skribenten: Du menar väl "hemma i min fina excell"? Känns som man är inspärrad i sitt eget hem. Börjar förstå hur Gallileo upplevde det hela.
Baddarn: Tur att vi slipper piskningarna iaf, här är det endast mental tortyr som gäller.
Skribenten: Hör smärtan till kroppen eller psyket?
Sitter och bildgooglar folk som har skrivit de artiklar eller böcker jag refererar till i uppsatsen. Väldigt ofta blir man förvånad över hur fel bilden man haft av dem är. Vissa är mycket äldre än man trott, andra mycket yngre. Vissa ser mysiga ut och andra verkar ha samma namn som bodybuilders (eller i alla fall så tror inte jag att man har tid att lansera en egen diet eller hänga på gymmet så mycket om man samtidigt ska ha någon form av akademisk karriär). Favoriten hittills är dock Donald Norman. Om någon skulle få vara jultomte hos min familj nästa år så skulle det vara han.
För att överleva uppsatsskrivandet och hålla fokus uppe krävs en hel del stimulans. Några av oss konstaterade idag att vi under skrivandet att teoridelen vid ett flertal tillfällen funderat på om vi hade fått en släng av någon koncentrationsstörning. Precis allt annat än just uppsatsen drog nämligen till sig vår uppmärksamhet hela tiden.
Knepet idag för att hålla igång var till en början att (i brist på stoopwafeln som alla redan var slut) mekaniskt mata in pepparmintsgodis (även dessa från Holland), dricka sjukliga mängder vatten, att stänga ner gmail och att tja... stirra frånvarande ut genom fönstret. Teorierna var tråkiga att beskriva och begrepp som funnits sedan två årtionden tillbaka presenterades som om de vore nya uppfinningar.
Detta var dock fram tills dess att de gamla anteckningarna från föreläsningarna om distribuerad kognition plockades fram.
Som genom ett trollslag blev allt intressant igen. Det fanns hopp om livet, levernet och kognitionen! (Dock inte konditionen efter alla pepparmintsgodisar.) Det fanns saker som stämde både i teorin och i praktiken och det fanns författare av artiklar och böcker som hade exempel som förtydligade istället för att försvåra och som dessutom hade en gedigen referenslista mot slutet. Det är i alla fall mer än vissa som man förväntas referera har lyckats åstadkomma. Men jag kan förstå det, att referera är tråkigt. Att det är tråkigt att referera ursäktar dock inte att man hittar på exempel som motsäger de teorier man försöker förklara. Inte när boken är så dyr.
Jag har sett och hört mycket intressant under mina observationer på sjukhuset, men den kommentar som fastnade mest i huvudet på mig och som jag går och funderar mycket över just nu, är den från en undersköterska som jag pratade om stamcellstransplantationer med. Hon sa:
"När man transplanterar en njure så försöker kroppen göra sig av med njuren, men när man transplanterar stamceller så försöker stamcellerna göra sig av med kroppen."
Istället för frågan om man är sitt medvetande eller sin kropp så känns det nu mer relevant att ställa frågan "Är man sitt blod?".
Dagens samtalsämne i masterrummet är: snö. Snö på höjden och bredden, på tvären, på vägen och ivägen. Alla var lika förvånade över vädret med tanke på gårdagens gyllengula solljus och blå himmel. Frågan jag ställer mig idag är om vi är alltför beroende av väderleksrapporterna och helt enkelt inte längre vet hur man förutspår väder själv med några enkla knep från naturen. Hade folk för, säg 150 år sen, blivit lika förvånade över morgonens kramsnöattack, eller hade de redan igår när blåmesen sjöng i intervaller om 7 och åkersorken gnagde på granrötter istället för tall, räknat ut att E4:an, likt cykelvägarna i Gottfridsberg, bäst skulle beskrivas med ord från valfri aftonbladetlöpsedel när inget egentligen hänt? Med "panik" och "kaos" och "chock" alltså.
När man pratar om snö brukar alltid någon variant av frasen "grönländskan har 70 ord för snö" (ibland fler) dyka upp. Jag förstår inte det beundransvärda i detta. Det handlar ju egentligen om olika former av snö och ord relaterade till detta och jag kan lätt komma upp i lika många i svenskan. Några exempel:
- Snö
- Kramsnö
- Lappvantar (jättestora flingor)
- Skare
- Pudersnö
- Förbannadejävlasnöhelvete
- Is
- Isgata
- Vemfanäransvarigförplogbilarnaidenhärstadendenpersonenbordeskjutas
- Nysnö
- Halka
- Brutenlårbenshals
- osv osv
Ni ser, om man bara orkar lägga lite tid på det så är 70 ord för snö egentligen ganska lite.
För er som förresten vill fördjupa er inom de grönländska varianterna på snöord så kan jag rekommendera
den här sidan.
Vad var det jag sa...
Jag borde ha
klickat. Hade suttit fint med en bil när man vill storhandla. Särskilt en
sån här bil.
Som ett djur, en lycklig lemur
Vi i masterrummet är lite sugna på att skaffa ett husdjur hit. Just nu lutar vi åt en
tröglorier.
Hur gör djur?
Dagens fråga i masterrummet är: hur säger man att delfiner låter?
Svaret hittills är att de knarrar och piper.
Djupa diskussioner såhär kring lunchtid.
Nem értem mit mondasz!
När dagens tappra, men något decimerade, delegation från masterrummet gick förbi de fikande lärarna efter lunch blev vi upplysta om att det idag minsann är den
internationella(!) modersmålsdagen. Sånt är trevligt tycker vi, men, som de analytiska och ifrågasättande personer vi är, kom vi direkt på några tillfällen när det kan bli problem.
- När man ringer och vill beställa pizza. (Vad heter egentligen Capricciosa på svenska?)
- När man sitter i ett EU-toppmöte.
- När man står på Charles de Gaulle och precis har missat sitt anslutande flyg till Arlanda. (Detta är i och för sig alltid ett problem eftersom fransmän generellt firar modersmålsdagen 365 dagar/år. Enda undantaget är skottår. Då firar de 366 dagar istället.)
- När man är tvåspråkig men har schizofrenifobi.
- När man som Baddarn och Skribenten försöker konversera med sin mamma.
Vi vill dock inte att folk fokuserar på problemen, utan att ni är med och firar med oss idag! Gärna genom att skriva något i kommentarsfältet på så många modersmål som man kan. (Google translate pratar inte modersmål!)
Glad modersmålsdag!
Dagens viktigaste fråga
Frågan vi dryftar idag i masterrummet är om det är jobbigare att gå ner en våning än att gå till andra änden av korridoren för att gå på toa.
Vi kommer att fira nyinvigningen av de renoverade toaletterna med tårta och sjukliga mängder te och kaffe. Tills dess tackar våra blodkärl oss för de extra 20 metrarna vi nu tvingas gå för att uträtta våra behov.
Saari, saari, heinä, saari
Man vet att det är dags att gå hem när man börjar dra dåliga "ordvitsar" på finska.
"Saari, saari, heinä, saari" betyder på svenska "Ö, ö, hö, ö". En ljudkombination som finnarna tycker är väldigt underhållande. (Antar att tvångsinlärning av svenska kan göra vem som helst lite sned i temporalloben.)
Kl. 16.56 tyckte vi kvarvarande i masterrummet också att det var fantastiskt kul. Kanske en ännu tydligare indikation på att arbetsdagen definitivt är slut.
Den patetiska dagen efter kvällen före
Igår fyllde Tornet år och följaktligen infann sig ett gäng på De Klomp (även känd som "Da Klomp") för att fira detta. Jag trodde själv att det enda jag sänkte under kvällen var en Indian tribute från Oppigård och tre lingontryfflar, men när jag vaknade i morse märkte jag att det snarare var de som hade sänkt mig.
Följande kunde konstateras när jag vaknade:
- Humlesmaken satt som gjuten över smaklökarna. (Hoppas inte bettskenan tagit smak.)
- Jag hade dödligt ont i ryggen och undrade och mina njurar var öl-intolleranta. (Efter en studie på Dialysen för två år sedan tror jag att allt som känns obehagligt i ryggen har med njurarna att göra.)
Efter promenaden till uni hade jag kommit fram till ytterligare några saker:
- Det var inget fel på njurarna. Smärtan tycktes snarare komma sig av att någon hade hoppat på min rygg och krossat några muskelgrupper.
- Min tidsuppfattning var åt skogen. Vet inte om promenaden tog en halvtimme eller ett halvår.
- Hade brutala skakningar i händerna och lite svårt att kontrollera grovmotoriken i allmänhet.
- Det närmaste sympati mina kompisar lyckades uppbåda för mig var dåligt dolda fnissningar.
Efter lite tankeverksamhet kom jag fram till att mina muskler i ryggen inte var krossade. De var snarare överansträngda efter att jag hade dansat balett hela vägen hem igår. Koftan kan intyga att det inte var en av de graciösare uppvisningarna han sett.
