masterrummet

Efter uppsatsen är det för de allra flesta dags att söka jobb, och iom att man spenderat de senaste åren med att gå back varje månad så att ens studieskuld är högre än Mount Everest om man skulle lägga alla enkronor på varandra så vill man ju gärna ha en bra lön.

När vi började här på universitetet fick man veta att vi som kogvetare skulle få ungefär samma lön som en civilingenjör, och var man djärv skulle man till och med kräva tusenlappen över ingångslönen för en civilingenjör. När man fick reda på detta smilade man stort och tänkte på det gröna gräset som man skulle kunna bygga sitt hus på efter studierna. När man sitter här med sin uppsats och är nära det där gröna gräset är dock smilet inte lika stort. Nu tänker man snarare, fan ge mig ett jobb bara, jag kan acceptera 25 000 i månaden så länge jag bara har någonstans att vara mellan 8 och 17 på vardagarna.

Till er som upplever detta vill vi härifrån mastersrummet komma med ett litet tips vid löneförhandlingar, detta tips stöds från ekonomiforskningen, i sann kogvet anda.

Låt alltid arbetsgivaren komma med det första förslaget på lön, på så sätt har du större chans att få en högre lön än om det är du som kommer med det första förslaget. Sen är det bara att utgå från det. Detta tips gäller för övrigt i alla situationer, låt alltid den säljande parten säga sitt pris först, på så sätt har du större chans att få ett lägre pris, eller en högre lön för den delen.

Lycka till!

/Baddarn

- Men vad ska vi göra då? Skrek någon ut över salen.

- Vad som är viktigt nu är att vi alla håller oss lugna och rationellt kommer fram till hur vi ska göra för att gå vidare med situationen som vi är försatta i, svarade en av hövdingarna.

- Ähh sluta löjla dig din dumfan, fick han till svars. Vi vet ju alla att vi människor inte är rationella varelser!

- Må så vara, svarade hövdingen, men denna situation kräver att vi agerar på bästa sätt. Hövdingen tog en extra lång paus för att låta hans uttalande sjunka in hos rådet och fortsatte därefter, speciellt efter det som Clark och pojkarna berättade för oss.

Byggnaden som klanen Kognition satt i var gjord av ek och inuti var den dekorerad med planscher från alla världens konferenser som klanen deltagit i. Längst fram fanns en förhöjd scen, på denna scen fanns det tre fint dekorerade stolar, stolarna i sig var ämnade för de tre hövdingarna. Framför scenen var stolar uppradade, precis som det alltid är när klanen hade rådsmöte.

När Clark och pojkarna hade kommit tillbaka till byn hade de snabbt tagit sig till hövdingarna för att berätta vad som hänt. När de hade fått höra historien agerade de snabbt, inom timmen var alla samlade i salen för att tillsammans diskutera fram bästa aktion att ta i detta läge. Det var ont om tid nu. Det skulle inte ta lång tid från den första varningen till att de skulle bli attackerade. Nu fanns det inget rum för misstag längre.

Det var så tyst i salen efter att hövdingen yttrat de orden att om man ville skulle kunna höra vad grannen till höger om en tänkte, men bara om man ville. Hövdingen stod kvar uppe på scenen med en allvarlig min, bakom honom satt de andra två, med lika fullt allvarliga miner. Till slut öppnade han munnen igen för att ge salen sin lösning.

- Jag rekommenderar att vi skickar Clark och pojkarna till ELIZA!

Regnet smattrade mot hans ansikte, vinden tryckte bak hans tröja mot hans välskapta bröst och det blöta gräset under hans bara fötter fick honom att känna välbehag. Han sprang så snabbt han kunde, det var bråttom nu. Han hade inte mycket tid på sig. Han var tvungen att hinna fram och tillbaka innan det var för sent.

Nu kunde han se den, den lilla timmerstugan på toppen av kullen. Han ökade takten så mycket han orkade med, det var inte långt kvar nu.

Dörren smälldes upp så hårt att de båda pojkarna vid bordet flög upp ur sina stolar utan att hinna tänka efter om vad det var som hade hänt. I dörröppningen stod Clark. Han tjippade efter andan medan han försökte få fram några ord men de båda pojkarna kunde inte utröna vad det var han sa. Fortfarande skräckslagna från dunsen gick de försiktigt fram till Clark och försökte leda honom till en av de stolar som de precis suttit på för att han lättare skulle kunna hämta andan. De fick dock motstånd av honom, han försökte än en gång yttra några ord. Den här gången var de mycket tydligare än tidigare för deras unga öron; väggkrypare, fånga, träd, hänga, kom fort. De bådas ögon for upp och blev så stora som de möjligtvis kunde bli, Clark vände sig och sprang ut genom dörren, vad hade de för val? De följde med, i full fart, med inget annat än gräs mot deras bara fötter.

När Clark väl stannade vid ett träd, utmattad och andfådd till sådan grad att han nästan direkt föll till marken vid halt började han stirra upp mot trädet och sedan febrilt börja se sig omkring. De båda pojkarna tittade på varandra, båda hade ansiktsuttryck som avslöjade rädslan de kände inombords. Runtomkring dem var det tyst, alldeles för tyst för att vara mitt i naturen. Efter en liten stund fick Clark andan tillbaka och kunde förklara för de båda att han hade fångat en väggkrypare av rasen C tidigare och att han hade begett sig till de båda för att de också skulle kunna få se den. Väggkrypare av den här rasen sågs väldigt sällan utanför sitt vanliga habitat och ingen av dem hade någonsin tidigare sett en, förutom i läroböckerna de hade fått av hövdingarna. Att lyckas fånga en mitt på dagen, visserligen en regnig sådan, var desto sällsyntare. Väggkryparna var trots sitt försiktiga utseende och beteende bland de farligaste varelserna i den kända världen. De hade en förmåga som gjorde att de kunde plantera obotliga sjukdomar i människor vilket allt som oftast ledde till en säker död, hur långt bort denna död dock var berodde mångt och mycket på väggkryparens dagliga intag av jolt. Ingen hade någonsin kommit dem så nära att de hade kunnat utforska dessa varelser närmre och att det överhuvudtaget fanns någon info om dem att få tag på var en ren slump.

När orden lämnat Clarks mun ändrades pojkarnas ansiktsuttryck, omedelbart gick den från rädsla till ren fasa och förskräckelse över att de snart skulle förlora sina liv. Tystnaden runtomkring dem avslöjade att väggkryparen fanns kvar i närheten, förmodligen väntandes på dem för att kunna ta ut sin revansch. Sakta drog de tre sina svärd och ställde sig med ryggen mot varandra, deras trötthet av springturen som bortblåst.

Ett väsande muhhahahah hördes från alla håll runtomkring dem.

-Tror ni verkligen att det där kommer hjälpa er, dumma patetiska kogvetare! Det finns inget som kommer kan rädda er nu, muhahahhah.

-Vad vill du oss C:are! Skrek Clark. Hade du velat döda oss hade du redan gjort det!

-Nämen titta, ni har hjärnor ändå! Ni kan alltså inte bara studera dem! Men du är korrekt i ditt antagande, Clark!

-Hur vet du mitt namn!? Frågade Clark, nu med uppenbart förskräckt stämma.

-För att jag är här för att ge dig ett meddelande, är ni helt efterblivna eller!?

Ner från trädet hoppade en rödbefläckad klen liten varelse, revbenen syntes under hans röda hud och ur hans näsa hängde de usb-kablar vars beröring var så farlig. Han linkade fram till Clark och de andra två pojkarna, alla stod kvar, oförmögna att röra sig.

Sakta smekte han Clarks högra kind samtidigt som han viskade till dem.

-Hälsa det här till dina hövdingar Clark. Ett mörker har kommit tillbaka, ett mörker som inte ens innefattar artificiellt ljust, ett mörker så mörkt att blinda kan se hur mörkt det är. Snart är det här och snart kommer vi förstöra er och era kognitiva principer. Vi kommer äta upp er inifrån och allt gott som ni någonsin trodde på kommer att försvinna! Muhahhahah!

Curie här! Jag sitter för tillfället ute i Mjärdevi och distansgästbloggar direkt till masterrummet. Vissa av oss spenderar nämligen inte majoriteten av sitt uppsatsskrivande i IDA:s heliga korridorer, utan har istället sålt vår själ till företagsvärlden där vi tänker oss att slå en hel flugsvärm i en smäll - få ett uppsatsämne, doppa tån i den där Verkligheten, utföra mer eller mindre meningsfulla uppdrag åt någon annan part än LiU samt passa på att visa vad vi kan inför ett potentiellt framtida förhållande med densamma...

I början imponeras man av onekligen av denna nya värld av storslagenhet. En egen dator! En blipp-bricka att ta sig in i byggnaden med! Fria fruktskålar! Obegränsade mängder ballerinakex! Diskmaskiner! Reseersättning! En mailadress i stil med curie.efternamn@företaget.com! Kanske ingen läderfåtölj, men en egen telefon om man ber snällt.

Sedan inser man att bakom alla skjortor ryms vanliga före detta B-husinvånare, folk facebookar på arbetstid ungefär lika myckt som i PC-pularna och på lunchen ger man varandras matlådor lika avundsjuka blickar som i D-köket.

Folk är folk är folk och det är lite skönt ändå kan jag tycka. Lär dig bemästra den sociala och professionella konsten på LiU och du kommer garanterat att klara dig bra ute i stora stygga verkligheten också.

Utanför fönstret kunde man höra hur regnet sakta droppade mot fönsterbrädan, plick, plopp, plick. Det var ett sånt där höstregn som bara kan uppkomma i de mest nordliga av klimat, tungt men samtidigt så väldigt stilla. Blickandes ut genom detta fönster satt två, för dagens samhälle, unga pojkar och begrundade sin framtid. Tystnaden var så tung att man kunde ta på den, inte beklämmande tung, det fanns en sorts tyst överrenskommelse mellan de två om att ord var i denna stund överflödiga. Kanske kunde de se sin framtid där långt borta på den gråa himlen, plick, plock, plick. Det två var av klanen Kognition och således visste de att inkubation var en av människans viktigaste egenskaper, något de inte var sena att applicera på sin egna vardag. Således satt de där och stirrade ut genom det regnbetyngda fönstret och tittade på den grå himlen i hopp om att hitta upplysningen de sökte. Plick, plock, plick.

Det var en sen månad i kalenderåret, i den vanliga tideräkningen skulle den benämnas december men i klanen Kognitions tideräkning kallades den för deadline. Detta på grund av alla de deadlines som denna tid innefattade, det var enklare så. Egentligen innefattade denna tid även en bit av Januari men i och med att de ändå inte brydde sig om den vanliga kalendern förutom vid call for papers deadlines så var det inte så viktigt. Ur deras perspektiv var det viktigare att strukturera information och världen omkring dem utifrån ett mänskligt perspektiv. Det var klanens tre hövdingar som hade bestämt detta, för enligt dem handlade allt om affordanser, situerad, distribuerad, förkroppsligad kognition samt en gnutta kontext. Ur dessa fem element var världen beskaffad och det var när dessa fem element möttes för flera hundra miljoner år sedan som människan fick möjligheten att bli vad den är idag, och de som inte förstod detta var enligt hövdingarna dumma i huvudet.

Det var detta perspektiv som nu ställde till det för de två unga männen, den upplysning de sökte var nämligen den om exjobb. Klanen Kognition hade inte den bästa av relationer med personer från andra klaner; de mer västliga klanerna Fysik, Ekonomi, Maskinteknik och främst killarna från klanen Programmering hade vid ett gemensamt möte för flera hundra år sedan bestämt att stöta ut och avsäga sig all kontakt med klanen Kognition. Detta var något som de tre hövdingarna välvilligt accepterade då de ändå var av uppfattningen att de andra klanerna var idioter. De tänkte att om de nu behöver kan de säkert anförskaffa sig denna kunskap själv och säkert mycket bättre för den delen, de visste ju trots allt hur människan tog in och hanterade information. Så hur skulle de kunna misslyckas? Trots hövdingarnas övertygelse satt nu ändock de två pojkarna där flera hundra år senare och funderade över sin framtid, som snart skulle möta dem och denna planerade att möta dem hårdare än vad de någonsin skulle kunna föreställa sig…