masterrummet

Det gick så bra att skriva på uppsatsen att jag var tvungen att ta en paus och njuta lite av hur bra det gick.

Sedan dess har jag inte skrivit ett ord.

Som ni säkert har märkt förekommer det i masterrummet en hel del mer eller mindre märkliga karaktärer. Tanken är att dessa under de kommande veckorna ska presenteras lite mer ingående, för att ni ska kunna lära känna dem och deras uppsatser - givetvis - lite bättre. Premiären för detta beräknas infalla någon gång nästa vecka. Dessutom har vaga löften om gästbloggande inkommit från Gutenberg, som veckan till ära håller sig lite i Linköping, samt eventuellt får vi en ny kategori av tankeverksamhetliga övningar presenterade för oss av Koftan.

Hur det blir med detta är dock ännu lite oklart, men något som däremot är kristallklart är att vi alla med spänning väntar på Baddarns fortsättning på följetongen "Pojken och the embodied charm". Förhoppningsvis har vi nästa avsnitt här på bloggen redan imorgon.

För att fördriva tiden tills dess kan Skribenten rekommendera läsning av Joint cognitive systems-boken i kombination med svulstig musik med tungt trumkomp. Då känner man sig liksom lite coolare än om man till exempel hade stått halvvägs mellan Tjällmo och Pålsboda med punktering och just insett att man glömt pumpa reservdäcket innan man for. Vill man däremot känna sig liten och ynklig och man, av valfri anledning, ska ut och flyga, finns det en del schyssta artiklar om haveriutredningar från flygplanskrascher. Det finns inget som är så oupplyftande som att läsa om t.ex. Alaska Airlines Flight 261-olyckan när man själv sitter på 10 000 meters höjd och det enda man ser utanför fönstret är att det är väääldigt långt ner. Särskilt inte om man precis innan man klev ombord konstaterade att stjärtfenan på planet hade formen av ett T.

Dagens tema i masterrummet idag är "störigt". Koftan och Hörluren ägnar dagen åt att skrika förolämpningar åt varandra mellan brottningsmatcherna, medan Skribenten har gått från "kanske världens sämsta humör" till "kanske den här terminens bästa humör" och ständigt låter alla konversationer spåra ur in absurdum.

Maskinisten berättar om sina oljiga maskinrum medan Koftan recenserar andra filmen i Twilightserien med orden "Den är lika dålig som om Håkan Hellström hade gjort the original soundtrack till Barnen från Frostmofjället".

En helt vanlig dag på campus alltså.

På Fritext.se hittade jag följande:

"Om man tittar på en lista över de vanligaste orden i svenskan så hittar man konjunktioner som 'och, eller, men', prepositioner som 'i, av, på', pronomen som 'han, det, som'. Det finns knappast några substantiv eller adjektiv. De verb som finns är betydelsesvaga som 'är, har' och adverben är satsadverb som 'inte'.

Man kan kalla sådana ord för formord. De är inte så många, men de används mycket ofta och har till syfte att binda samman de mer betydelsebärande orden i meningarna.

Språket förändras ständigt, men inte inom alla områden. Vi möter nya substantiv, adjektiv och verb nästan varje dag, men när såg vi en ny preposition eller ett nytt pronomen?"

Jag tycks ha kommit på ett nytt projekt för veckan: hitta på en ny preposition. Veckan efter det tänkte jag sikta in mig på negationer. Diskuterade med någon häromdagen att vissa tycks ha svårt att ta till sig ordet "nej"; det kanske är läge att komma på något där som är synonymt med "nej, absolut inte" och inte med "nej-kanske"?

Helt plötsligt när man sitter här och är totalt uppslukad av den svenska grammatiken och försöker reda ut skillnaden mellan adverbial och objektiv predikatsfyllnad, så kommer Papa in och stoppar en bit bulle i näven på alla.

Det här kommer bli en bra dag.

Ny vecka, nya tag. Som inledning på måndagsmorgonen diskuterades vinterkräksjukan som en i masterrummet hade lidit av under helgen. Kanske det mest obehagliga man kan ägna en helg åt, kom vi fram till. Nu sitter vi övriga här och är livrädda för att vi också ska drabbas eftersom den insjuknade hade fått det av sin mormor som "hade haft den för en vecka sen".

Är det bara jag som mår lite illa?

Ska vi stänga av ventilationen så att viruset inte sprids?

Kommer den insjuknade att någonsin kunna äta en Burger King-burgare (det sista han åt innan han blev sjuk) igen?

Effektivitet har varit temaordet för dagen. Det har varit nästan knäpptyst i masterrummet stora delar av dagen. Själv har jag läst in i det sista för att känna att jag har gjort något bra, så att jag ska kunna njuta ordentligt av helgen sen.

Synd bara att det sista jag läste var kanske världens bästa uppsats. Nu har jag inte prestationsångest, nej, nej. Det här kommer bli en fantastiskt avslappnad helg.

Uppdatering:
Nu sprang just Kommunikatören, en numera arbetande f.d. kogvetstudent, in i masterrummet och lyste upp tillvaron. Det kanske kan bli en bra helg ändå.

Regnet smattrade mot hans ansikte, vinden tryckte bak hans tröja mot hans välskapta bröst och det blöta gräset under hans bara fötter fick honom att känna välbehag. Han sprang så snabbt han kunde, det var bråttom nu. Han hade inte mycket tid på sig. Han var tvungen att hinna fram och tillbaka innan det var för sent.

Nu kunde han se den, den lilla timmerstugan på toppen av kullen. Han ökade takten så mycket han orkade med, det var inte långt kvar nu.

Dörren smälldes upp så hårt att de båda pojkarna vid bordet flög upp ur sina stolar utan att hinna tänka efter om vad det var som hade hänt. I dörröppningen stod Clark. Han tjippade efter andan medan han försökte få fram några ord men de båda pojkarna kunde inte utröna vad det var han sa. Fortfarande skräckslagna från dunsen gick de försiktigt fram till Clark och försökte leda honom till en av de stolar som de precis suttit på för att han lättare skulle kunna hämta andan. De fick dock motstånd av honom, han försökte än en gång yttra några ord. Den här gången var de mycket tydligare än tidigare för deras unga öron; väggkrypare, fånga, träd, hänga, kom fort. De bådas ögon for upp och blev så stora som de möjligtvis kunde bli, Clark vände sig och sprang ut genom dörren, vad hade de för val? De följde med, i full fart, med inget annat än gräs mot deras bara fötter.

När Clark väl stannade vid ett träd, utmattad och andfådd till sådan grad att han nästan direkt föll till marken vid halt började han stirra upp mot trädet och sedan febrilt börja se sig omkring. De båda pojkarna tittade på varandra, båda hade ansiktsuttryck som avslöjade rädslan de kände inombords. Runtomkring dem var det tyst, alldeles för tyst för att vara mitt i naturen. Efter en liten stund fick Clark andan tillbaka och kunde förklara för de båda att han hade fångat en väggkrypare av rasen C tidigare och att han hade begett sig till de båda för att de också skulle kunna få se den. Väggkrypare av den här rasen sågs väldigt sällan utanför sitt vanliga habitat och ingen av dem hade någonsin tidigare sett en, förutom i läroböckerna de hade fått av hövdingarna. Att lyckas fånga en mitt på dagen, visserligen en regnig sådan, var desto sällsyntare. Väggkryparna var trots sitt försiktiga utseende och beteende bland de farligaste varelserna i den kända världen. De hade en förmåga som gjorde att de kunde plantera obotliga sjukdomar i människor vilket allt som oftast ledde till en säker död, hur långt bort denna död dock var berodde mångt och mycket på väggkryparens dagliga intag av jolt. Ingen hade någonsin kommit dem så nära att de hade kunnat utforska dessa varelser närmre och att det överhuvudtaget fanns någon info om dem att få tag på var en ren slump.

När orden lämnat Clarks mun ändrades pojkarnas ansiktsuttryck, omedelbart gick den från rädsla till ren fasa och förskräckelse över att de snart skulle förlora sina liv. Tystnaden runtomkring dem avslöjade att väggkryparen fanns kvar i närheten, förmodligen väntandes på dem för att kunna ta ut sin revansch. Sakta drog de tre sina svärd och ställde sig med ryggen mot varandra, deras trötthet av springturen som bortblåst.

Ett väsande muhhahahah hördes från alla håll runtomkring dem.

-Tror ni verkligen att det där kommer hjälpa er, dumma patetiska kogvetare! Det finns inget som kommer kan rädda er nu, muhahahhah.

-Vad vill du oss C:are! Skrek Clark. Hade du velat döda oss hade du redan gjort det!

-Nämen titta, ni har hjärnor ändå! Ni kan alltså inte bara studera dem! Men du är korrekt i ditt antagande, Clark!

-Hur vet du mitt namn!? Frågade Clark, nu med uppenbart förskräckt stämma.

-För att jag är här för att ge dig ett meddelande, är ni helt efterblivna eller!?

Ner från trädet hoppade en rödbefläckad klen liten varelse, revbenen syntes under hans röda hud och ur hans näsa hängde de usb-kablar vars beröring var så farlig. Han linkade fram till Clark och de andra två pojkarna, alla stod kvar, oförmögna att röra sig.

Sakta smekte han Clarks högra kind samtidigt som han viskade till dem.

-Hälsa det här till dina hövdingar Clark. Ett mörker har kommit tillbaka, ett mörker som inte ens innefattar artificiellt ljust, ett mörker så mörkt att blinda kan se hur mörkt det är. Snart är det här och snart kommer vi förstöra er och era kognitiva principer. Vi kommer äta upp er inifrån och allt gott som ni någonsin trodde på kommer att försvinna! Muhahhahah!

Förra veckan hatade Tornet och Skribenten filmen Barnen från Frostmofjället så intensivt att regeringen ett tag övervägde att sälja alla Sveriges fjäll till Norge.

Igår vräkte Koftan och Tornet så många invektiv över både Håkan Hellström och Takida att alla hörlurar i masterrummet smälte ner och rann ut över golvet, bara av rädsla över att någon gång behöva spela upp dessa artister.

Frågan vi dryftar idag i masterrummet är om det är jobbigare att gå ner en våning än att gå till andra änden av korridoren för att gå på toa.

Vi kommer att fira nyinvigningen av de renoverade toaletterna med tårta och sjukliga mängder te och kaffe. Tills dess tackar våra blodkärl oss för de extra 20 metrarna vi nu tvingas gå för att uträtta våra behov.

Curie här! Jag sitter för tillfället ute i Mjärdevi och distansgästbloggar direkt till masterrummet. Vissa av oss spenderar nämligen inte majoriteten av sitt uppsatsskrivande i IDA:s heliga korridorer, utan har istället sålt vår själ till företagsvärlden där vi tänker oss att slå en hel flugsvärm i en smäll - få ett uppsatsämne, doppa tån i den där Verkligheten, utföra mer eller mindre meningsfulla uppdrag åt någon annan part än LiU samt passa på att visa vad vi kan inför ett potentiellt framtida förhållande med densamma...

I början imponeras man av onekligen av denna nya värld av storslagenhet. En egen dator! En blipp-bricka att ta sig in i byggnaden med! Fria fruktskålar! Obegränsade mängder ballerinakex! Diskmaskiner! Reseersättning! En mailadress i stil med curie.efternamn@företaget.com! Kanske ingen läderfåtölj, men en egen telefon om man ber snällt.

Sedan inser man att bakom alla skjortor ryms vanliga före detta B-husinvånare, folk facebookar på arbetstid ungefär lika myckt som i PC-pularna och på lunchen ger man varandras matlådor lika avundsjuka blickar som i D-köket.

Folk är folk är folk och det är lite skönt ändå kan jag tycka. Lär dig bemästra den sociala och professionella konsten på LiU och du kommer garanterat att klara dig bra ute i stora stygga verkligheten också.

Utanför fönstret kunde man höra hur regnet sakta droppade mot fönsterbrädan, plick, plopp, plick. Det var ett sånt där höstregn som bara kan uppkomma i de mest nordliga av klimat, tungt men samtidigt så väldigt stilla. Blickandes ut genom detta fönster satt två, för dagens samhälle, unga pojkar och begrundade sin framtid. Tystnaden var så tung att man kunde ta på den, inte beklämmande tung, det fanns en sorts tyst överrenskommelse mellan de två om att ord var i denna stund överflödiga. Kanske kunde de se sin framtid där långt borta på den gråa himlen, plick, plock, plick. Det två var av klanen Kognition och således visste de att inkubation var en av människans viktigaste egenskaper, något de inte var sena att applicera på sin egna vardag. Således satt de där och stirrade ut genom det regnbetyngda fönstret och tittade på den grå himlen i hopp om att hitta upplysningen de sökte. Plick, plock, plick.

Det var en sen månad i kalenderåret, i den vanliga tideräkningen skulle den benämnas december men i klanen Kognitions tideräkning kallades den för deadline. Detta på grund av alla de deadlines som denna tid innefattade, det var enklare så. Egentligen innefattade denna tid även en bit av Januari men i och med att de ändå inte brydde sig om den vanliga kalendern förutom vid call for papers deadlines så var det inte så viktigt. Ur deras perspektiv var det viktigare att strukturera information och världen omkring dem utifrån ett mänskligt perspektiv. Det var klanens tre hövdingar som hade bestämt detta, för enligt dem handlade allt om affordanser, situerad, distribuerad, förkroppsligad kognition samt en gnutta kontext. Ur dessa fem element var världen beskaffad och det var när dessa fem element möttes för flera hundra miljoner år sedan som människan fick möjligheten att bli vad den är idag, och de som inte förstod detta var enligt hövdingarna dumma i huvudet.

Det var detta perspektiv som nu ställde till det för de två unga männen, den upplysning de sökte var nämligen den om exjobb. Klanen Kognition hade inte den bästa av relationer med personer från andra klaner; de mer västliga klanerna Fysik, Ekonomi, Maskinteknik och främst killarna från klanen Programmering hade vid ett gemensamt möte för flera hundra år sedan bestämt att stöta ut och avsäga sig all kontakt med klanen Kognition. Detta var något som de tre hövdingarna välvilligt accepterade då de ändå var av uppfattningen att de andra klanerna var idioter. De tänkte att om de nu behöver kan de säkert anförskaffa sig denna kunskap själv och säkert mycket bättre för den delen, de visste ju trots allt hur människan tog in och hanterade information. Så hur skulle de kunna misslyckas? Trots hövdingarnas övertygelse satt nu ändock de två pojkarna där flera hundra år senare och funderade över sin framtid, som snart skulle möta dem och denna planerade att möta dem hårdare än vad de någonsin skulle kunna föreställa sig…

Jippie! Fick just svar från en av avdelningarna jag kontaktat och bett att få komma och observera på. De verkade intresserade och ville att jag skulle komma förbi och berätta mer.

Det jag gillar med sjukvården är att de verkar så öppna för att man kommer och titta på deras arbete. Hoppas bara de tycker att det jag ska göra känns relevant för dem, så att jag verkligen får observera där.

I vilket fall var deras svar en bra avslutning på arbetsveckan. Medan Tornet, Koftan och Curie förhoppningsvis njuter av ordningen och den nyputsade whitboardtavlan i det nystädade masterrummet, är det dags för mig att ta bussen till Hufvudstaden där jag ska tillbringa helgen.

Vi hörs igen på måndag!

Betraktelser från en arbetsmarknadsmässa ordnad här på campus:

- Det finns folk och så finns det aber. Förvånansvärt många ur den sistnämnda gruppen skickas varje vår hit till LiU/LiTH för att representera företagen de jobbar på. De som tillhör kategorin "folk" är dock ofta så trevliga och professionella att man vill hiva fram alliansringen ur fickan på stört och bara gå ner på knä och fria. Alternativt att utan tvekan skriva på ett anställningsavtal där både övertidsersättning och semester avtalats bort genom mystiska juridiska krumbukter.

- Förvånansvärt många företag tycks lägga mer fokus på att lotta ut iPads och få en att spela spel, än att marknadsföra sig som företag.

- Frasen "Nej tack, vi är inte här för att äta godis, utan för att höra vad ni jobbar med." kan få det att tindra i ögonen på vilken företagsrepresentant som helst. Det känns skönt att man har kommit så långt i utbildningen att man nu äntligen kan säga sånt.

- Alla manliga representanter som läst Industriell ekonomi har samma typ av frisyr, glasögonbågar och cardigan. Och alla är jättetrevliga. Tornet och jag trodde vid några tillfällen att vi fått fullständig blackout och gått och pratat med samma företag igen.

- En uppfriskande stor del av dem man pratade med på mässan stirrade inte tomt och hålögt på en när man presenterade sig som "Hejviläserkognitionsvetenskap". Det kan antingen bero på de generationer av kogvetare som varje år dragit sitt strå till stacken med att ge 10-minuterssammanfattningen av vad programmet går ut på, eller bara att representanterna var för smarta för att medge att de inte hade fattat vad vi sa.

- Att gå på mässa påminner väldigt mycket om att ragga på krogen. Man går fram till någon man är intresserad av och försöker genom diverse knep att få dem att inse vilket kap man är. De verkar inte nappa utan berättar istället vad de sysslar med och varför man inte passar in i deras liv. Man inser att man faktiskt inte skulle passa så bra ihop och meddelar detta och försöker gå därifrån. Då, helt plötsligt, blir de väääldigt måna om att man ska komma och arbeta för just deras företag. Detta trots att de ägnat de senaste 20 minutrarna åt att berätta varför man just inte passade in. Neil Strauss hade nog en poäng ändå.

Nämen här sitter jag och sniffar lim. Och starkt luktar det också.

I väntan på svar från sjukhusavdelningarna tyckte jag det var en bra idé att hjälpa till lite med presenten till vår programansvariga som nyligen slutat. Klippa och klistra är något jag behärskar till fullo och att få bryta sig in i ett av skrivarrummen på IDA för att låna den antika skärmaskinen, kändes som veckans äventyr. Dock ska jag inte ta åt mig någon som helst ära för idén eller utförandet av presenten. Den ska helt och fullt gå till Fanny som slitit som ett djur för att få ihop det hela. Om ni springer på henne i korridoren tycker jag ett uppskattande ord är helt på sin plats.

Jag prenumererar på Lex Maria-anmälningar via rss. Blir alltid lite extra glad när jag ser att det skett en uppdatering i listan. Idag var det om någon som hade feldiagnostiserats och dött. Genast kände jag mig som en väldigt dålig människa. Hjärnan har lite svårt att skilja på stimulans och stimulans ibland.

Fast man blir samtidigt både glad och tacksam över att man själv inte är sjuk, och döden, som är så undangömd i vårt samhälle, blir plötsligt lite mer påtaglig.

Ibland är det schysst att bara sitta i ett syrefattigt masterrum och lyssna på knapprandet på tangentborden från ens flitiga medstudenter och veta att man inte just blivit ordinerad smärtstillande för muskelvärk, när det egentligen var en hjärtinfarkt.

Dagens mest relevanta fråga:

"Ska jag skriva 'Hej Åsa och Rut!' överst i mejlet eller räcker det om jag bara skriver 'Hej!'?"

För den som vill veta hur överanalysering ser ut kan jag rekommendera vilken bild som helst som föreställer mig.

Sitter ensam kvar i masterrummet och knåpar ihop mejl till de avdelningar på sjukhuset jag vill komma och observera på. Tycker lite synd om mig själv och för att hålla hjärnan igång rotar jag lite i kassarna jag fick på arbetsmarknadsmässan jag var på i morse. Jag hade hoppats på att hitta en tablettask med mintpastiller, men fick istället upp en engångsrakhyvel.

Ska jag se det som ett tecken?

Vad är det förresten för ett företag som har tröttnat på pennor och godis? Ett som även tröttnat på jobbsökande studenter?

Fotografen kom precis in i masterrummet, iförd sin nolletröja från 2006 och med totalbandagerade armveck. Han såg sliten ut och klagade över komaliknande trötthet.

Det verkar som att blodbussen har varit på campus idag. Och att Fotografen har lite svårflirtade vener.