masterrummet

Det enda levande på hela institutionen idag är jag och krukväxterna. Totalt har jag sett tre personer på campus idag varav två såg ut att vara på väg hem.

Det här med att sätta sig och plugga sista dagen på påsken känns just nu som ett inte helt överlagt beslut. Men har man fått för sig att första utkastet till uppsatsen ska vara klar om 3 veckor får man jädrar ligga i.

Oj! Nu hör jag fotsteg i korridoren och en nyckel i ett lås. Kanske någon man kan få luncha med?

I förmiddags när jag kom till campus var folket som har hand om växterna här igen. Trädet de hade kämpat med att få bort krukan från förra gången hade fått tas med till kontoret och i slutänden hade de fått ta till sågen för att få loss den.

Skam den som ger sig, säger jag bara. Eller kanske snarare, skam den som väntar för länge med att byta kruka på sina träd.

Skam även den som slänger kaffesump och frukt direkt i papperskorgen i masterrummet. Det lutar nu unket i hela rummet.

Man vet att det är dags att lämna universitetsvärlden när man blir irriterad på folk som inte explicit anger om det är akademisk kvart eller inte när man ska ses.

I dagarna är det kårval och när Tornet, Skribenten och Stressalkisen satt och lunchade nere vid HumSam kom det förbi en kåraktiv och viftade lockande med en skål godis.

Kåraktiv: - Vill ni ha lite godis?

Skribenten: - Nej tack, vi vågar inte chansa på att få i oss halva campus förkylningsbaciller. (Om man nu äntligen ska få komma till sjukhuset och observera så är det helt ok att vara hyperrädd för baciller. Särskilt när vissa av patienterna man kommer komma i kontakt med har i princip noll immunförsvar.)

Kåraktiv: - Men något som inte är fullt av förkylningsbaciller är den här. [Viftar lite ospecifikt med en valbroschyr]

Skribenten: - Fast vi är inte med i kåren.

Kåraktiv: - Nähä... [Låter besviken]

Skribenten: - Vi tog första bästa chans vi fick att slippa undan. [Syftar på när kårobligatoriet avskaffades]

Kåraktiv: [Vandrar iväg]

Tornet: - Och här är man ödmjuk och har empati som vanligt... [Tittar menande på Skribenten]

Skribenten och Tornet gick till Zero för att hämta ut Skribentens vinst.

Skribenten: Det var 200 kr på kortet!

Tornet: Oj! Och dom där kakorna kostade 7 kr/st. Då kan du ju få...

Skribenten: ...ont i magen.

Till Tornet och Skribentens stora lycka låg det idag en gedigen bunt med rabattkuponger uppe på Pressbyråns glassfrys. En kupong för varje ny glassort kändes lagom att plocka med sig.

Tornet uttryckte sin glädje med "Det är ju som att de bara har lagt ut en massa femkronor för folk att plocka på sig."

Skribenten höll med och sa "Fast om man inte är som vi och hade tänkt äta sig igenom hela sortimentet, så ligger det snarare ett gäng med minus 15 kr där..."

Tornet hummade instämmande.

För att inte vara sämre gick Tornet strax efter Skribentens semmelleverans och köpte sig en glass nere på Pressbyrån. Målet är att Tornet och Skribenten (åtminstone enligt Skribenten) ska ha ätit sig igenom alla årets nya GB-glassar innan sommaren börjat.

Vissa av oss kommer definitivt ta examen några storlekar större. Särskilt om alla glassar är lika goda som Magnums nya "caramel and nuts".

Det vet Skribenten som just mottagit sin tisdagsleverans av semlor. Varje tisdag brukar hennes föräldrar (helt oprovocerat, tro det eller ej) ringa och höra om hon är på campus, för att några minuter senare rulla in på Zenitparkeringen med en påse från Molins i Ryd. Pappan har ett projekt på gång som går ut på att ha smakat sig igenom alla deras olika sorter och sedan göra en topplista. Delvis tack vare detta är Skribenten nu inne på sin 10:e semla på 5 veckor.

Vissa av oss kommer att ta examen några storlekar större, helt enkelt.

Idag funderar vi i masterrummet på om vi ska fira Fettisdagen eller Internationella kvinnodagen mest. Fotografen gick ut hårt genom att göra entré med en semla i högsta hugg. Frågan är vad kvinnodagen ska kontra med.

Förresten är det ovanligt mycket folk här så tidigt på morgonen. (Jo, i en students ögon är 9.30 tidigt på morgonen.) Kan det vara för att Café Java säljer semlor idag?

Säljer de kvinnor också?

Idag har vi celebert besök av Kogvets yngsta medlem, Lillen. Han är här med Mama och undersöker vrår av campus som man annars inte lägger märke till. Vem skulle annars ha kommit på att man kan smaka på garderobsblommorna ute i korridoren eller dammtorka golvet med sitt vänsterknä?

Baddarn tyckte att Lillen skulle dra sitt strå till stacken och börja läsa artiklar. Skribenten hälsar att hon gärna får hjälp med de 20 senaste åren inom risk- och olycksanalysmetodutveckling. I väntan på att läsförmågan ska infinna sig om sisådär 5-6 år får Lillen istället gästblogga lite.

k gvvvvvvvvvvvv§vvvvvvvvvvvvvvv§§vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv ´1§§§§§§ 15JJMJNMN5NNNNNNNNNNNNNNN MMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMM11111111111111111111111111111111111111MMMMMMMMMMMMM8918

Vi fick avbryta gästbloggningen för Lillen lyckades hitta alla kortkommandon som någonsin uppfunnits, men var inte fullt så haj på att hitta enbart bokstäver och siffror. Numera har Skribenten 7 mozillafönster och runt 50 flikar öppna på sin dator. Dessutom fick Lillen upp ett supportfönster där det stod "Need help with Firefox?". Svaret på frågan kan vara "ja".

Lillen avslutade gästbloggandet med att gäspa stort och sen kravla iväg mot garderobsblommorna igen. Det finns allt hopp om den nya generationen.

Koftan, Tornet, Skribenten, Fotografen och Piraten ägnade idag lunchen åt att återuppleva mellanstadiet genom att prata tvärtomspråket. Vi tog det dock till nya nivåer när vi tvärtommade inte bara orden, utan även prosodin. Svårast var sarkasm - det var ju redan tvärtom. Hur tvärtommar man något som redan är omvänt?

Skribenten tyckte det var skittråkigt. Koftan jublade av glädje så fort någon kom på något med en extra twist på.

Eller så var det tvärtom.

Förra veckan hatade Tornet och Skribenten filmen Barnen från Frostmofjället så intensivt att regeringen ett tag övervägde att sälja alla Sveriges fjäll till Norge.

Igår vräkte Koftan och Tornet så många invektiv över både Håkan Hellström och Takida att alla hörlurar i masterrummet smälte ner och rann ut över golvet, bara av rädsla över att någon gång behöva spela upp dessa artister.

Betraktelser från en arbetsmarknadsmässa ordnad här på campus:

- Det finns folk och så finns det aber. Förvånansvärt många ur den sistnämnda gruppen skickas varje vår hit till LiU/LiTH för att representera företagen de jobbar på. De som tillhör kategorin "folk" är dock ofta så trevliga och professionella att man vill hiva fram alliansringen ur fickan på stört och bara gå ner på knä och fria. Alternativt att utan tvekan skriva på ett anställningsavtal där både övertidsersättning och semester avtalats bort genom mystiska juridiska krumbukter.

- Förvånansvärt många företag tycks lägga mer fokus på att lotta ut iPads och få en att spela spel, än att marknadsföra sig som företag.

- Frasen "Nej tack, vi är inte här för att äta godis, utan för att höra vad ni jobbar med." kan få det att tindra i ögonen på vilken företagsrepresentant som helst. Det känns skönt att man har kommit så långt i utbildningen att man nu äntligen kan säga sånt.

- Alla manliga representanter som läst Industriell ekonomi har samma typ av frisyr, glasögonbågar och cardigan. Och alla är jättetrevliga. Tornet och jag trodde vid några tillfällen att vi fått fullständig blackout och gått och pratat med samma företag igen.

- En uppfriskande stor del av dem man pratade med på mässan stirrade inte tomt och hålögt på en när man presenterade sig som "Hejviläserkognitionsvetenskap". Det kan antingen bero på de generationer av kogvetare som varje år dragit sitt strå till stacken med att ge 10-minuterssammanfattningen av vad programmet går ut på, eller bara att representanterna var för smarta för att medge att de inte hade fattat vad vi sa.

- Att gå på mässa påminner väldigt mycket om att ragga på krogen. Man går fram till någon man är intresserad av och försöker genom diverse knep att få dem att inse vilket kap man är. De verkar inte nappa utan berättar istället vad de sysslar med och varför man inte passar in i deras liv. Man inser att man faktiskt inte skulle passa så bra ihop och meddelar detta och försöker gå därifrån. Då, helt plötsligt, blir de väääldigt måna om att man ska komma och arbeta för just deras företag. Detta trots att de ägnat de senaste 20 minutrarna åt att berätta varför man just inte passade in. Neil Strauss hade nog en poäng ändå.