LARM
Betraktelser från en arbetsmarknadsmässa ordnad här på campus:
- Det finns folk och så finns det aber. Förvånansvärt många ur den sistnämnda gruppen skickas varje vår hit till LiU/LiTH för att representera företagen de jobbar på. De som tillhör kategorin "folk" är dock ofta så trevliga och professionella att man vill hiva fram alliansringen ur fickan på stört och bara gå ner på knä och fria. Alternativt att utan tvekan skriva på ett anställningsavtal där både övertidsersättning och semester avtalats bort genom mystiska juridiska krumbukter.
- Förvånansvärt många företag tycks lägga mer fokus på att lotta ut iPads och få en att spela spel, än att marknadsföra sig som företag.
- Frasen "Nej tack, vi är inte här för att äta godis, utan för att höra vad ni jobbar med." kan få det att tindra i ögonen på vilken företagsrepresentant som helst. Det känns skönt att man har kommit så långt i utbildningen att man nu äntligen kan säga sånt.
- Alla manliga representanter som läst Industriell ekonomi har samma typ av frisyr, glasögonbågar och cardigan. Och alla är jättetrevliga. Tornet och jag trodde vid några tillfällen att vi fått fullständig blackout och gått och pratat med samma företag igen.
- En uppfriskande stor del av dem man pratade med på mässan stirrade inte tomt och hålögt på en när man presenterade sig som "Hejviläserkognitionsvetenskap". Det kan antingen bero på de generationer av kogvetare som varje år dragit sitt strå till stacken med att ge 10-minuterssammanfattningen av vad programmet går ut på, eller bara att representanterna var för smarta för att medge att de inte hade fattat vad vi sa.
- Att gå på mässa påminner väldigt mycket om att ragga på krogen. Man går fram till någon man är intresserad av och försöker genom diverse knep att få dem att inse vilket kap man är. De verkar inte nappa utan berättar istället vad de sysslar med och varför man inte passar in i deras liv. Man inser att man faktiskt inte skulle passa så bra ihop och meddelar detta och försöker gå därifrån. Då, helt plötsligt, blir de väääldigt måna om att man ska komma och arbeta för just deras företag. Detta trots att de ägnat de senaste 20 minutrarna åt att berätta varför man just inte passade in. Neil Strauss hade nog en poäng ändå.
- Det finns folk och så finns det aber. Förvånansvärt många ur den sistnämnda gruppen skickas varje vår hit till LiU/LiTH för att representera företagen de jobbar på. De som tillhör kategorin "folk" är dock ofta så trevliga och professionella att man vill hiva fram alliansringen ur fickan på stört och bara gå ner på knä och fria. Alternativt att utan tvekan skriva på ett anställningsavtal där både övertidsersättning och semester avtalats bort genom mystiska juridiska krumbukter.
- Förvånansvärt många företag tycks lägga mer fokus på att lotta ut iPads och få en att spela spel, än att marknadsföra sig som företag.
- Frasen "Nej tack, vi är inte här för att äta godis, utan för att höra vad ni jobbar med." kan få det att tindra i ögonen på vilken företagsrepresentant som helst. Det känns skönt att man har kommit så långt i utbildningen att man nu äntligen kan säga sånt.
- Alla manliga representanter som läst Industriell ekonomi har samma typ av frisyr, glasögonbågar och cardigan. Och alla är jättetrevliga. Tornet och jag trodde vid några tillfällen att vi fått fullständig blackout och gått och pratat med samma företag igen.
- En uppfriskande stor del av dem man pratade med på mässan stirrade inte tomt och hålögt på en när man presenterade sig som "Hejviläserkognitionsvetenskap". Det kan antingen bero på de generationer av kogvetare som varje år dragit sitt strå till stacken med att ge 10-minuterssammanfattningen av vad programmet går ut på, eller bara att representanterna var för smarta för att medge att de inte hade fattat vad vi sa.
- Att gå på mässa påminner väldigt mycket om att ragga på krogen. Man går fram till någon man är intresserad av och försöker genom diverse knep att få dem att inse vilket kap man är. De verkar inte nappa utan berättar istället vad de sysslar med och varför man inte passar in i deras liv. Man inser att man faktiskt inte skulle passa så bra ihop och meddelar detta och försöker gå därifrån. Då, helt plötsligt, blir de väääldigt måna om att man ska komma och arbeta för just deras företag. Detta trots att de ägnat de senaste 20 minutrarna åt att berätta varför man just inte passade in. Neil Strauss hade nog en poäng ändå.
Kommentarer
Postat av: Gro
Haha! Fantastisk sammanfattning. Inte att förglömma är dock de som med tjurnackad envishet ville ge en nudlar, trots att man tackade nej med förödande repliker. Är inte nudlar det sista man förknippar med arbetslivet? fast killen som var företagsrepresentant där var söt, jag tror han skämdes för att de inte hade några inderaktionsdesigner utan bara programmerare på sitt företag...
Trackback
