masterrummet

Regnet smattrade mot hans ansikte, vinden tryckte bak hans tröja mot hans välskapta bröst och det blöta gräset under hans bara fötter fick honom att känna välbehag. Han sprang så snabbt han kunde, det var bråttom nu. Han hade inte mycket tid på sig. Han var tvungen att hinna fram och tillbaka innan det var för sent.

Nu kunde han se den, den lilla timmerstugan på toppen av kullen. Han ökade takten så mycket han orkade med, det var inte långt kvar nu.

Dörren smälldes upp så hårt att de båda pojkarna vid bordet flög upp ur sina stolar utan att hinna tänka efter om vad det var som hade hänt. I dörröppningen stod Clark. Han tjippade efter andan medan han försökte få fram några ord men de båda pojkarna kunde inte utröna vad det var han sa. Fortfarande skräckslagna från dunsen gick de försiktigt fram till Clark och försökte leda honom till en av de stolar som de precis suttit på för att han lättare skulle kunna hämta andan. De fick dock motstånd av honom, han försökte än en gång yttra några ord. Den här gången var de mycket tydligare än tidigare för deras unga öron; väggkrypare, fånga, träd, hänga, kom fort. De bådas ögon for upp och blev så stora som de möjligtvis kunde bli, Clark vände sig och sprang ut genom dörren, vad hade de för val? De följde med, i full fart, med inget annat än gräs mot deras bara fötter.

När Clark väl stannade vid ett träd, utmattad och andfådd till sådan grad att han nästan direkt föll till marken vid halt började han stirra upp mot trädet och sedan febrilt börja se sig omkring. De båda pojkarna tittade på varandra, båda hade ansiktsuttryck som avslöjade rädslan de kände inombords. Runtomkring dem var det tyst, alldeles för tyst för att vara mitt i naturen. Efter en liten stund fick Clark andan tillbaka och kunde förklara för de båda att han hade fångat en väggkrypare av rasen C tidigare och att han hade begett sig till de båda för att de också skulle kunna få se den. Väggkrypare av den här rasen sågs väldigt sällan utanför sitt vanliga habitat och ingen av dem hade någonsin tidigare sett en, förutom i läroböckerna de hade fått av hövdingarna. Att lyckas fånga en mitt på dagen, visserligen en regnig sådan, var desto sällsyntare. Väggkryparna var trots sitt försiktiga utseende och beteende bland de farligaste varelserna i den kända världen. De hade en förmåga som gjorde att de kunde plantera obotliga sjukdomar i människor vilket allt som oftast ledde till en säker död, hur långt bort denna död dock var berodde mångt och mycket på väggkryparens dagliga intag av jolt. Ingen hade någonsin kommit dem så nära att de hade kunnat utforska dessa varelser närmre och att det överhuvudtaget fanns någon info om dem att få tag på var en ren slump.

När orden lämnat Clarks mun ändrades pojkarnas ansiktsuttryck, omedelbart gick den från rädsla till ren fasa och förskräckelse över att de snart skulle förlora sina liv. Tystnaden runtomkring dem avslöjade att väggkryparen fanns kvar i närheten, förmodligen väntandes på dem för att kunna ta ut sin revansch. Sakta drog de tre sina svärd och ställde sig med ryggen mot varandra, deras trötthet av springturen som bortblåst.

Ett väsande muhhahahah hördes från alla håll runtomkring dem.

-Tror ni verkligen att det där kommer hjälpa er, dumma patetiska kogvetare! Det finns inget som kommer kan rädda er nu, muhahahhah.

-Vad vill du oss C:are! Skrek Clark. Hade du velat döda oss hade du redan gjort det!

-Nämen titta, ni har hjärnor ändå! Ni kan alltså inte bara studera dem! Men du är korrekt i ditt antagande, Clark!

-Hur vet du mitt namn!? Frågade Clark, nu med uppenbart förskräckt stämma.

-För att jag är här för att ge dig ett meddelande, är ni helt efterblivna eller!?

Ner från trädet hoppade en rödbefläckad klen liten varelse, revbenen syntes under hans röda hud och ur hans näsa hängde de usb-kablar vars beröring var så farlig. Han linkade fram till Clark och de andra två pojkarna, alla stod kvar, oförmögna att röra sig.

Sakta smekte han Clarks högra kind samtidigt som han viskade till dem.

-Hälsa det här till dina hövdingar Clark. Ett mörker har kommit tillbaka, ett mörker som inte ens innefattar artificiellt ljust, ett mörker så mörkt att blinda kan se hur mörkt det är. Snart är det här och snart kommer vi förstöra er och era kognitiva principer. Vi kommer äta upp er inifrån och allt gott som ni någonsin trodde på kommer att försvinna! Muhahhahah!