masterrummet

"Uppsatsterapi" var något jag tyckte att vi exjobbare behövde. Uppsatser har en förmåga att bete sig manodepressivt och eftersom litium är lite trixigt att få tag i får man komma på andra lösningar. I detta fall blev det ens medstudenters empati och inlevelseförmåga istället. Vi träffas alltså en gång i veckan och diskuterar det som faller oss in, men helst med fokus på våra uppsatser.

Gårdagens uppsatsterapi avlöpte under mycket trevliga former och besöksdeltagarrekordet slogs med råge. För att inte alla skulle få för sig att dricka upp kaffet i kaffekokarrummet, barrikarderade vi oss i ID-studion istället. (Eventuellt hade det även att göra med att E-husets enda mikro finns just där.)

Ämnen som togs upp under träffen var bl.a:
- Hur en vettig tidsplan ser ut.
- Hur man för observationsanteckningar på bästa sätt.
- Hur man inte dödar läslusten genom att ge sina rubriker hjärndödande namn såsom "Teori", "Metod", "Diskussion" osv.
- Exakt hur illa Nisse (en av våra professorer) tycker om rubriken "Metoddiskussion".
- Att det är bra att skriva förordet med alla tack redan innan man påbörjar sin studie för att det, när man är bitter och klar, faktiskt ska stå "tack" i det och inte "alla j****r kan dra åt h*****e". Det bästa med det här tipset var att det var testat i praktiken med mycket gott resultat.

Ett litet sidospår som dök upp var även att om man på sin blogg lägger upp bilder på traumapatienter, så ringer inte ens föräldrar och vänner för att fråga hur man mår och hur det går för en i skolan, utan för att kolla om "killen på bilden verkligen inte hade något huvud".

Hoppas nästa veckas träff blir lika givande.