masterrummet

Jag trodde att slutet skulle vara jobbigast. Att man skulle sitta framför sin dator och krysta ur sig texten under stort lidande och svåra våndor. Märkligt nog så gick det sista väldigt fort. Huvudet (analysen) kanske redan hade kommit och och sen följde resten med utav bara farten?

Igår blev jag godkänd för framläggning och det märkliga är att istället för att lägga i räserväxeln och köra på ända in i kaklet så var det enda min hjärna lyckades åstadkomma tankar om hur trevligt det skulle vara att sitta ute i solen och äta glass hela dagen. Hjärnan fick ingen glass men det tog ändå till kl 16 på eftermiddagen innan jag lyckades få den att börja samarbeta och hjälpa till med att formatera rapporten. Idag är det referenser som står på schemat. Hoppas hjärnan är med på att börja med det före lunch i alla fall.