masterrummet

För att överleva uppsatsskrivandet och hålla fokus uppe krävs en hel del stimulans. Några av oss konstaterade idag att vi under skrivandet att teoridelen vid ett flertal tillfällen funderat på om vi hade fått en släng av någon koncentrationsstörning. Precis allt annat än just uppsatsen drog nämligen till sig vår uppmärksamhet hela tiden.

Knepet idag för att hålla igång var till en början att (i brist på stoopwafeln som alla redan var slut) mekaniskt mata in pepparmintsgodis (även dessa från Holland), dricka sjukliga mängder vatten, att stänga ner gmail och att tja... stirra frånvarande ut genom fönstret. Teorierna var tråkiga att beskriva och begrepp som funnits sedan två årtionden tillbaka presenterades som om de vore nya uppfinningar.

Detta var dock fram tills dess att de gamla anteckningarna från föreläsningarna om distribuerad kognition plockades fram.

Som genom ett trollslag blev allt intressant igen. Det fanns hopp om livet, levernet och kognitionen! (Dock inte konditionen efter alla pepparmintsgodisar.) Det fanns saker som stämde både i teorin och i praktiken och det fanns författare av artiklar och böcker som hade exempel som förtydligade istället för att försvåra och som dessutom hade en gedigen referenslista mot slutet. Det är i alla fall mer än vissa som man förväntas referera har lyckats åstadkomma. Men jag kan förstå det, att referera är tråkigt. Att det är tråkigt att referera ursäktar dock inte att man hittar på exempel som motsäger de teorier man försöker förklara. Inte när boken är så dyr.